I ett försök till självförverkligande har jag nyligen tagit mig igenom Kafkas, Strindbergs och Dostovjevskijs svårsmälta epos.

Om vi börjar med Kafka finner jag honom mer än problematisk. Hans balansgång mellan verkligheten och en illusion blir för mig minst sagt svårbegriplig. Texterna växlar inte heller i tempo vilket tar bort flytet i berättelsen. Den konstanta underliggande tonen av missantropi gör att hans skrivande blir i det närmaste outhärdligt för en Epikuré som mig själv.

Processen var ren och skär ångest. Att ta sig igenom den boken var som att blanda dåligt hasch med dödsångest vilket i mina ögon, då jag talar av egen erfarenhet, inte är någon bättre kombination. Förvandlingen var dock underhållande till den graden Kafka kan vara. Där lyckas han märkligt nog skapa en tragikomisk novell som blir svårslagen när den är som bäst. Mitt generella omdöme är till slut ambivalent. Han var väl precis som jag, missförstådd.

Dostojevskij är ett rent geni. Hans böcker summerar för mig vad individens psykologiska plågoandar kan leda till. I jämförelse med Franz jobbar Fjodor mer objektivt i sina beskrivningar. Det blir aldrig oklart om han hade druckit eller inte när han skrev texten.
Brott och straff är numera mitt eget nya testamente. Jag ÄR Raskolnikov. Om du mot all förmodan skulle ha missat det verket, tveka inte på att ta dig igenom det. Jag hann också forcera mig igenom Dubbelgångaren som inte höll riktigt samma klass som BoS men klart fantastisk. Har precis börjat med Idioten och återkommer förhoppningsvis angående den.

Till sist kommer vi då till August Strömberg. Han skriver kort sagt, helt fenomenalt. Det beror säkert mycket på att jag får äran att läsa hans böcker på originalspråket. Mina kunskaper i ryska och tyska är beklagligt nog limiterade, även fast jag försökte ge mig på Kafka på tyska. Det blev tyvärr ingen större framgång, och ett tungt nederlag för mig och min hybris.
Om vi då går tillbaka till Strindberg. Hans ordval kontra hans berättarteknik skapar en oförglömlig blandning där han visar hur ett språk kan utnyttjas för att skapa ett mästerverk. Röda rummet får då numera ses som mitt gamla testamente. Då jag läste RR före BoS. Tyvärr skiljers sig mina och Strindbergs åsikter då han är en misogynist. Det bästa jag vet är det motsatta könet, och den åsikten delar inte jag och August, men man får tänka på att han spelade i en helt annan liga än jag (än så länge) så han kanske hade rätt?

Var hela det här inlägget ett rent übermensch inlägg, för att bevisa för mig själv att jag är överbegåvad?

Korrekt.